Lämnar garderoben

Jag har flytt från mig själv hela livet. Samhällets stålbad har gått så hårt åt min personlighet att jag intalat mig själv att jag varit någon annan. Detta har jag gjort så länge att jag tills slut lyckades förtränga min natur även för mig själv. Med tiden blev det lätt att intala mig själv att jag var normal. På senare tid har bevisen hopat sig. Allt tätare har insikter örfilat mig och väckt mig ur slummern. I fredags var jag på premiär av media evolution city och där blev det bortom tvivel för mig själv att jag levt en lögn (som jag delar med många svenskar).

Kanske har någon redan noterat ledtrådarna (som min fascination för science fiction, lolcats och rödvinsfilosofi).
Jag är introvert.


I en mötesdriven värld byggd kring grupparbete, feedbackkultur och ständig interaktion är idealet att diskutera allting hela tiden. Har det någonsin skrivits en platsannons som efterfrågat någon som är introvert? Nej, vi uppmanas att nätverka som en universalkur på alla arbetsrelaterade problem. Signalerna har fått mig att vakna.

Du vet att du är introvert när:

1: Din själ dör lite varje gång du är på mingelfest. Det är inte naturligt för dig att glida runt och prata med personer om ytliga saker. Du gillar ju de djupa frågorna (fast det dödar stämningen när du inleder ett samtal med ”har du tänkt på att vi alla dör ensamma?”). Det känns som att rummets väggar kommer närmare och du dryper av svett när du minglar. Efteråt skrubbar du dig hårt med tvättsvampen och gråter dig till sömns i fosterställning. Jag har upptäckt efter diskussion att många introverta människor ”gasar sig” in i sociala tillställningar. De stålsätter sig och pratar som bara den (med pannan blank av svett). För de som träffar dem förefaller de till och med mer extroverta än snittet. När de kommer hem imploderar de av ångest (se ovan) och lyssnar på The Cure halva natten.

2: När okända människor spontanpratar med dig svarar du konstiga saker (som du sedan ångrar). Du är inte bekväm med att vara mittpunkten i en situation. Ett stressymptom är att du häver ur dig saker du annars aldrig skulle säga. En gång när jag fick en utmärkelse berättade jag för vår ultrakonservative vd att ”only a man knows how to please a man”. Jag har fortfarande ingen aning om varför jag sa så. Jag vill minnas att det var en dåligt översatt ordvits. Han svarade ”I don’t think so Linus” och talade aldrig med mig efter det.

3: I skarpa situationer stänger du ner och blir lugn som en filbunke. (Hmmm …*lång paus* OK, tryck här så länge. Jag googlar ‘artärblödning’).

4: Definitionen på en bra kväll är mindre folkfest och mer innetofflor. Mer tetris än techno (ordet ”folkfest” får mig att rysa för övrigt eftersom jag tänker på bröl, Tomas Ledin, Sverigeflaggor och klappkepsar).

5: Du tycker att de flesta människor pratar för mycket. Ditt intressespann när andra talar är ungefär tre meningar långt sen börjar du att dagdrömma om senaste episoden av Game of Thrones.

6: Du är inte övertygad om att grupparbete är ett bra sätt att lösa alla uppgifter på. Själv har jag märkt att min första fysiska reaktion när jag lämnar ett mötesrum är en djup utandning och en känsla av lättnad.

7: Du umgås inte med andra människor, du tolererar dem (lite ironi, men all humor bottnar i verkligheten).

8: Din definition av kvalitetstid med vänner handlar om att göra saker tillsammans med andra snarare än att stirra vännen i ögonen och diskutera relationer tills syret tar slut. För mig är det umgänge att sitta och läsa en bok i samma rum som min familj. Vid sådana tillfällen frågar min extroverta familj som regel ”Varför vill du inte umgås med oss?”.

9: Du upplever fysisk och psykisk stress omdu inte finner tid där du inte behöver interagera med någon annan människa. Min mage slår knut på sig själv när jag äter om någon sitter och pratar en massa med mig (förlåt svärmor men det är helt sant).

10: Du gillar allt på Discovery channel och din garderob består uteslutande av grått, svart och jordfärger (har du andra färger är det sannolikt en bättre hälft som övertalat dig att köpa dem (”Prova lite kulörer nu, du ser ju ut som en sportkommentator från 80-talet”).

Slutsatser som dessa har gjort att jag inser att det är min natur att vara introvert. Det känns skönt att ha ventilerat detta (även om jag inser att min definition av introversion framstår som en mild form av autism).

Borde inte mitt yrkesval som föreläsare och facilitator vara mot min natur?
Vi introverta processar saker på insidan och grubblar oss igenom vardagen. Introverta betraktar världen mer än vad vi deltar. Därför är det dominerande draget hos regissörer, komiker och talare vanligtvis just introversion (Woody Allen, Liv Ullman, Ingmar Bergman, Jerry Seinfeld och Winston Churchill är exempel på detta). Eftersom det offentliga talet inte är naturligt för mig planerar jag vad som ska sägas. Jag är bra eftersom jag är mer ambitiös med förberedelserna än någon som är helt bekväm med spontana framträdande. Författarskap är lättare att koppla till en introvert personlighet. Skrivande passar oss ypperligt eftersom det är konsten att berätta en historia utan ögonkontakt.

Jag minns en ledarskapskurs där vi uppmanades att berätta sanningar om andra på kursen. En kommentar jag fick var att jag upplevdes som att jag ”hade ett skal”. Jag inser nu att det är vad det innebär att vara introvert. Det ska vara på det viset (som någon sa: vissa djur bär skal på kroppen). Mina ”vänner” brukar för övrigt säga att jag kramas som en robot, jag tror att även det har med introversion att göra.

Introverta är ofta obekväma i grupp (speciellt om de förväntas vara dess mittpunkt). Men i mötet med en annan person kan vi vara väldigt starka eftersom vi är duktiga på att lyssna. Att föreläsa är egentligen ett möte med en person (Publiken).

Vårt samhälle är byggt kring den extroverta personligheten som ideal. Dagens ungdomar anses vara 83 % mer extroverta än fyrtiotalets ungdomar enligt vissa studier (Jean Twenge). När fåordiga Dirty Harry byttes mot den snacksalige Alex Foley lade Hollywood den första gatstenen på vägen till extroversionens århundrade. Jag är i gott sällskap. Många har intalat sig själva att de är extroverta eftersom det är normen. (Notera att det även finns något som kallas för ambivert. Det är ett drag som beskriver människor med både introverta och extroverta drag). När vi gör personlighetstest är vi ofta benägna att undermedvetet svara som den vi vill vara, snarare än den vi är. Givetvis har vi ofta drag som är både extroverta och introverta. Det gäller att acceptera detta och ge oss själva möjligheten att tacka ”nej” utan att känna socialt tryck (”Kom ut ur din bubbla nu!”). Jag (med många andra) har en introvert garderob att kliva ur.

*tweedkavaj på*

P
å bilden Ingmar Bergman (full) som tackade nej till en Oscar på ett ganska coolt sätt