Krig, svält och blockflöjt

Blockflöjten representerar allt som är fel med denna världen.
När jag gick på lågstadiet ville alla killar i klassen bli Paul Stanley. Han var sångare i glamrockbandet Kiss och hade svintohår, paljettkläder och spindelben. Dessutom sminkade han sig som en psykedelisk clown. När han inte juckade mot mikrofonstativet spelade han elgitarr som en Gud. Innan honom fanns ingen, men efter att jag hört ”Heavens on fire” för första gången var jag bortförd i dagdrömmar om spandex och hårdrock. Sen kom tredje klass där musikundervisning äntligen fanns med på schemat. Jag studsade till skolan i mina neon-converse, upprymd över chansen att byta in min luftgitarr mot ett riktigt instrument.

Som alla vet är det en grym värld. Givetvis väntade ingen skönlockig gitarrguru på mig med en hårdlackad Fender-gitarr. Det hårda öde som mötte mig är de flesta av Generation X bekanta med. På fem minuter dödade blockflöjten musikintresset för en hel skolklass med hockeyfrisyrer. Fem minuters falskspelad ”Broder Jakob” i ring medans en sömnig traktorkvinna övervakade oss var allt som krävdes. Hela miljön inspirerande som en familjepack med fiskpinnar. Det fanns inte andra instrument i klassrummet att inspireras av. Istället fick vi reda på att vi nästa termin skulle få möjligheten att spela andra instrument (efter ordinarie skoltid i kyrlig regi dessutom). Hur många nappade på det? Psalmer och hårdrock är ingen bra match.

Det jag funderar på ibland är vad som hade hänt ifall pedagogiken varit anorlunda -ifall dörrrarna glidit upp till ett klassrum fullt med spännande instrument. Tänk om en from mysgubbe viskat Prova er fram och se vad ni gillar för instrument (sen drar han en perfekt cover på Stairway to heaven i min fantasi). Det finns studier kring vilken typ av lärare som krävs för att producera världsledande talanger. Det förbluffande resultatet pekar på att det handlar mer om relation än kompetens (Geoff Colvin). Många av de skickligaste musikerna påstår sig ha haft mediokra lärare. Den pedagogik som skapar talanger lär ut kärleken till hantverket, snarare än hantverket i sig.
Barn finner sitt engagemang för instrument när det är roligt -sen fixar allting sig själv. Jag satsar min högra arm på att Paul Stanley aldrig spelade blockflöjt.

Än idag återskapas blockflöjtscenarion i arbetslivet. Unga människor anställs för att rekryterare upplever dem laddade med kreativitet, nyfikenhet och energi. Därefter kvävs samma egenskaper genom stelbenta policies, rigid säkerhet och uråldrig teknik. Medarbetare tvingas insupa usla internkurser som lär dem det de kunnat sedan tioårsåldern om etik och moral. Unga talangers kalendrar binds upp i revirpinkarmöten där människor med långa titlar envisas om att hålla dem gisslan. Den tid där de kunde producera magi byts mot administration i onödigt komplicerade exceldokument. Den största dräparen av blivande talang är avsaknad av glädje och frihet.
Bygg en verksamhet bortom blockflöjten!